En dag för näsan tusen år sedan höll munken Sankt Lars gudstjänst på Helgonabacken i Lund.

Plötsligt började marken skaka under allt folk, och en hiskelig jätte steg upp och röt: “Vad är det för bråk ovanpå min kula? Har ni ingen annanstans att hålla till?”

“Nej” svarade Sankt Lars, “vi har ingen kyrka”.

Jätten såg på munken. Sankt Lars ögon såg både så skrämda och så vänliga ut, att jätten började tycka om munken för hans ögons skull.

“Lille munk, jag skall bygga dig en kyrka av sten. Men då måste du komma på vad jag heter innan kyrkan står färdig, annars får du skänka mig både sol och måne”.

“Ingen kan plocka ner solen och månen”, svarade Sankt Lars.

“Du har nog rätt”, medgav jätten. “Jag får väl nöja mig med dina båda klara ögon som lön, om du inte kan gissa mitt namn”.

Sankt Lars gick tveksamt med på jättens förslag.

Jätten drar genast iväg till Romeleklint. Där rycker han loss väldiga stenblock ur berget och bär dem till staden där han sätter sig och börjar jämna till blocken med händer och fötter.

Jätten lägger sten vid sten. Han formar pelare och slår runda valv.

Medan en ståtlig kyrka växer upp, går Sankt Lars och grubblar förtvivlat på vad jätten kan heta.

Kyrkan står nästan färdig. Jätten sitter glad på taket, visslar och murar ett torn.

Han ropar ner till marken: “Nå Lars, vet du vad jag heter? Inte det?" Jag tror jag bygger ett torn till, så får du fundera lite längre”.

Sankt Lars kan inte komma på jättens namn. Han går sorgsen bort mot Helgonabacken, för att därifrån titta på staden en sista gång innan han måste lämna sina ögon till jätten.

Då hörs en underlig sång. Den kommer från marken under Sankt Lars fötter. Först måste han anstränga sig för att uppfatta, men sedan hör han alldeles tydligt.

“Sov, liten Sölve, sov, sonen min, din fader Finn han sitter och murar därovan. Sov, liten Gerda, skön dottren min, din fader Finn till kvällen kommer med gåvan”.

Sankt Lars förstår med ens att det är jättegumman som sjunger för sina barn, och han rusar glad iväg till kyrkan.

På det ena kyrkotornet klänger jätten. I handen håller han den allra sista stenen, som fordras för att kyrkan skall bli helt färdig.

“Finn, Finn sätt den sista stenen in” ropar Sankt Lars så högt han kan, medan han ännu springer.

Jätten blir alldeles rasande och kastar stenen så långt han orkar.

“Ja jag heter Finn, men din kyrka skall aldrig bli färdig”.

Jätten är så arg, för att munken fått veta hans namn, att han vill förstöra kyrkan, som han själv byggt.

Han rutschar utför tornet och kastar sig in i kyrkan.

Han rusar ner bland alla pelarna i kryptan under kyrkan.

Han griper tag i den kraftigaste av pelarna och börjar skaka, så att kyrktornen svajar fram och tillbaka.

Men då försvinner plötsligt jättens krafter. Han blir mindre och mindre och är snart ingen jätte längre.

Jätten Finn förvandlas till sten, och kyrkan står åter stadigt.

Än idag står Finn i kyrkan och håller hårt om pelaren. Han fick aldrig bygga sin kyrka riktigt färdig, och därför blir den heller aldrig riktigt färdig. Det har Finn sett till.

Hur kåren grundades

Lunds scoutkår sökte formellt om medlemskap till Sveriges Scoutförbund år 1913 och blev då kår nummer 93, men i kårens arkiv kan man läsa om Patrull Katten som ordnade cykelutflykt till Dalby Söderskog en regnig lördag i början av maj redan 1910. Lunds Flickscoutkår bildades också 1913.

I början av sin verksamhet hade pojk-kåren lokaler vid Östervångsskolans gamla lokaler på Galjevångsvägen strax öster om Botaniska trädgården i Lund. Flickscoutkår hade sitt hemvist i Flickskolans, det vill säga Lindebergska skolans, gymnastiksal. Det fanns ett visst samarbete mellan flick- och pojkscouterna redan de allra första åren.

Pojk-kåren, var representerad med två scouter vid världens första Jamboree i London 1920 och under 20-talet fortsatte kårerna att växa. I flickscoutkåren kom runt 1918 den legendariska scoutledaren Elin Lundh till kåren. Hon verkade som scoutledare i kåren i 40 år och var också tidigt verksam på distrikts- och förbundsnivå och skrev ledarhandböcker. 

I början av 30-talet fick Lunds scoutkår tillgång till lokaler i det nybyggda Kapitelhuset. Lokalerna kom till att döpas till Finnsalarna. År 1933 åkte flera pojkar till den fjärde världsjamboreen i Godollo Ungern. På vägen hem blev en Riddarscout (utmanare) sjuk och dog i Polen, begravd i Krakow.

I mitten på 30-talet var flick-kåren så stor att man delades i en ”Knutkår” och en ”Absalonkår”, det bildas också lite senare en ”Saxokår”, men i början av 40-talet går man samman igen under namnet Knutkåren. 

Bägge kårerna deltog redan tidigt flitigt i insamlingar för olika projekt och under andra världstiden fick man även hjälpa till som ”offer” vid civilförsvarsövningar samla glasflaskor och bespisning av flyktingar.

Under 50-talet skaffade Lunds scoutkår en stuga vid Maglesäte och seniorscouterna hade faktiskt både pojkar och flickor flera år innan sammanslagningen av de olika förbunden. Under 50-talet steg också medlemsantalet och man ”knoppade av” en kår på väster, som senare blev Klosters scoutkår. Det gjorde att man inte kunde ha kvar namnet Lunds scoutkår, utan från 1957 heter kåren Finn, efter en av de båda scoutkolonnerna som fanns på 30- och 40-talet, som i sin tur var namngiven efter Jätten Finn. 

1960 gick Sveriges pojk- och flickförbund ihop till Svenska Scoutförbundet och Lunds Flickscoutkår önskade redan 1961 att kårerna skulle slås samman. Pojkarna var motsträviga och även om man upplät sina lokaler till flickorna, dröjde det till 1967 innan sammanslagningen var ett faktum. Själva integreringen av avdelningarna påbörjades, efter vissa protester, 1974, med miniorerna och var helt genomfört redan hösten 1975. Under 70-talet bedrevs även verksamhet på Linero för miniorer och juniorer (spårare och upptäckare) och kåren hade seniorlokal (utmanare) på Revingegatan.

På 80-talet renoverades och utökades Finnsalarna i Kapitelhuset, men i mitten på 90-talet lämnades dessvärre en del av lokalerna, när kyrkoförvaltningen behövde mer lokaler i källaren.

År 2010 firade kåren 100 års jubileum med bland annat en cykelutfärd i patrull Kattens spår mot Dalby Söderskog och på hösten startade också en ny tradition med ett kårgemensamt höstläger.

Finngården

Sedan kårens stuga i Maglesäte blivit alltför kringsnärjd av sommarstugor och kåren sålt stugan i slutet av 50-talet, sökte man efter en ny bas för sin friluftsverksamhet. Byggmästare Bernt Lundberg, som själv varit aktiv i kåren och som hade tre söner i kåren, hjälpte till och köpte fastigheten Långstorp 1:13 (på vissa kartor Habo) i slutet av 60-talet. Därefter erbjöd han kåren inte bara att köpa den utan också hjälpa till både med renovering och fördelaktig finansiering 1970. Sedan dess har många avdelningar haft övernattningar där och oräkneliga vår-, höst- och vinterläger har bedrivits i och kring stugan. Stugan är belägen cirka 2 kilometer från Frostavallen utanför Höör i centrala Skåne.

Ursprungligen var det Axel ”Jöns” stuga på cirka 8,5 hektar, ett bostadshus som i vinkel var sammanbyggt med ett kostall av gråstenmurar. Det fanns en brunn med handpump mitt på gårdsplanen och tvärs över gårdsplanen en Lillstuga med vedbod på baksida och utedass på kortsidan. Det fanns även en mindre, mycket primitiv sommarstuga som gick under benämningen ”svartbygget” på tomten.

Idag består Finngården dels av Storstugan på cirka 100 kvm med cirka 30 sovplatser på madrasser på ovanvåningen och 2 våningsängar på bottenplan, bra kök med bland annat restaurangspis och stekbord, en samlingssal med öppen spis. Finngården utgörs även av Lillstugan med dusch, bastu och 10 sängplatser samt Sölvegården, också med ett gäng sovplatser.

Utemiljön på de cirka 88 000 kvm består i huvudsak av blandskog med fyra olika lägerplatser, varav en med ett fast vindskydd. Efter stormen Gudruns härjningar 2005 och Pers 2007, har den granskog som var kvar, och som var ganska nyplanterad när kåren köpte fastigheten, totalavverkats. Våren 2009 var det tid för att återställa genom att plantera cirka 2 000 plantor, mestadels björk, men en och annan bok kom också i jorden av kårens ledare.

Kårordföranden genom tiderna

Kårens har sedan sammanslagningen 1967 haft 21 kårordföranden.

• Sven Andersson 1967-1968

• Åke Persson 1968-1973

• Anders Järund 1973-1974

• Marianne Steneroth Sillén 1974-1977

• Gösta Lindhagen 1977-1982

• Bengt Larsson 1982-1987

• Per Mattsson 1987-1991

• Karin Sörensson 1991-1995

• Helene Kågefors 1995-1999

• Emma Wittenmark 1999-2000

• Jerker Modéer 2000-2003

• Erik Sillén 2003-2005

• Gustav Lidén 2005-2007

• Jens Thomá 2007-2011

• Björn Nilsson 2011-2013

• Sebastian Jerneck 2013-2015

• Kajsa Johannesson 2015-2020

• Gustav Hertz 2020-2022

• Gry Hatt och Milles Åhman 2022-2023

• Linn Granehult 2023-

 Klicka HÄR för att komma till kårens OFFENTLIGA bildarkiv!

I bildarkivet kan du se utvalda verksamhetsbilder genom årens gång.

Kolla på bilder från år 1931, sommarlägret 2006, Jamboree17 eller varför inte kolla in bilder från en hajk med Kämparna år 2012 eller Vikingarnas överlevnadshajk 2015!